Kan man verkligen....

En sak jag ofta funderar över är hur mycket man kan älska någon.
Nej, jag tvivlar inte alls men är fortfarande så förvånad över hur mycket man älskar sitt barn.
Inte trodde jag ens i min vildaste fantasi att någon kan vara så betydelsefull för en.
Det är underbart och fantastiskt på alla vis och ändå så skrämmande.
Jag känner att det är så sårbart och att jag måste ta vara på varenda sekund och njuta så mycket det bara går.

Igår läste jag en artikel om barnuppfostran och hur man blir den bästa av föräldrar.
Det var delvis en dialog mellan en mamma och hennes barn som vid läggdags pratades vid. Mamman sa; "jag älskar dig" och barnet svarade med detsamma. I nästa sekund sa barnet också; "mamma, när du är arg på mig har jag svårt att älska mig själv".
Visst är det så tänker jag i läsande stund att sanningen kommer om någonstans i från, så från ett barn.
Genast började jag fundera eftersom jag har en flicka mellan två och tre år som jag umgås med i stort sett dygnet runt och just nu innebär det många prövningar, jag lovar! Visst är jag den där arga mamman jag med ibland. Fast jag inte vill och jag vet att jag inte borde men i vissa stunder har man inte något tålamod eller någon bra regel att ta till så då hanterar man situationen på ett mindre bra sätt. Jag känner att jag vill  vara den bästa av mammor. Var finns den där handboken? Tips tages tacksamt emot. För hur den är, är hon det bästa i den bästa av världar och hade jag kunnat hade hon haft en hel drös full av stjärnor som jag hade plockat ner från himlen.